Surjordspartiet och dess växter, del 1

Bild 1. Cassiope 'Muirhead'. Foto: Christina Fryle
Författare: 
Owe Jaktlund

Del 1.
Bild Owe Jaktlund och Christina Fryle.

[Tidigare publicerad i TrädgårdsAmatören nr 1 2012, sid 8-13.]

Surjordsbäddar, dvs. odlingspartier med torvbaserad jord och ett lågt pH (4,5–6) har varit populära under rätt lång tid. Även om odlingsmetoden ursprungligen var avsedd för i första hand ljungväxter och andra växter som anpassat sig för att växa i den näringsfattiga torven har det visat sig att nästan alla växter trivs här.
Jag har sett rekommendationer från rododendronodlare i Danmark att det enda tänkbara mediet för att lyckas med rododendron är ren torv utan några som helst inblandningar. Men det fungerar ganska dåligt i kallare klimat eftersom frusen torv tinar väldigt långsamt. Efter en kall vinter kan det kännas som en mindre evighet innan den frusna torven har tinat. Skiner sedan vårsolen på de städsegröna växterna är risken för torkskador stor så länge rötterna är frusna.

Ett botemedel är att blanda grus i torven och ju kallare klimat man odlar i, desto mer grus behövs det. I zon 6 rekommenderas det t.ex. att odla rododendron i rent grus. Egentligen växer en hel del rododendron i naturen tillsammans med växter som vi utan att tveka placerar direkt i stenpartiet utan att reflektera över att förstås även rododendronen borde fungera där. Peter Korn har t.ex. mer och mer övergått till att odla surjordväxterna i rent grus.

Allmänt bör man använda så grovfibrig torv som möjligt och helst en ljus och alltså så lite nedbruten som möjligt. Att få tag på bra torv och torvblock kan vara knepigt, kontakta din kretsstyrelse, någon erfaren odlare i närheten, eller fråga på vårt forum för att få råd om lokala inköpskällor. När det gäller sand eller grus ska det vara en ganska grov kvalitet (inte sandlådesand) eller fint stenkross (t.ex. 2–5 mm).
Det är svårt att ge några detaljerade råd om jordblandningar eftersom förutsättningarna varierar så mycket. Om man vill koncentrera sig på rododendron och andra ljungväxter kan man sikta på 50–70 % ogödslad torv och resten fördelat på bark, barkmull, skogsavfall (barr, grenbitar, kottar m.m.), kompost (helst på ek- eller boklöv) och grus. Allt förstås beroende på vad man har tillgängligt och kan få tag på. Jag är inte någon utpräglad rododendronodlare och föredrar att ha en lite mer näringsrik jordblandning. Med det menar jag ungefär lika delar torv, brunnen torvbaserad hästgödsel (eller gammal kompost) och grus.

Mer torv ju längre söderut man bor och om man i första hand odlar de extremare torvväxterna. Mer hästgödsel för näringskrävande växter och mer grus för kallare klimat. Helt utan grus tycker jag inte att man ska vara, för det är en klar fördel både för dräneringen och för att jorden ska tina så snabbt som möjligt när våren närmar sig.

Att förklara hur man bygger själva partiet skulle bara det bli en stor artikel och är förstås väldigt beroende på de naturliga förutsättningarna. Jag ska försöka begränsa mig till några riktlinjer.
Det viktiga är att utgå från trädgårdens naturliga förutsättningar. Råkar man ha trädgården i blåbärsskog kan det gå bra att plantera rakt upp och ner i befintlig jord. Har man däremot en kompakt lerjord är nog det enda alternativet att göra upphöjda bäddar ovanpå lerjorden.

Ett bra riktvärde på ett önskat jorddjup är 30–40 cm. Vill man ha större höjdskillnader än så bygger man lämpligen upp dem med sand/grus och placerar ut trampstenar på sandbädden, helst inte löst ovanpå odlingsjorden. Eftersom det är bra att ha så porös jordblandning som möjligt bör man undvika att gå på planteringsytorna. Det gäller därför att placera gångar och trampstenar så att besökare inte tvekar om var de ska kliva, samtidigt som man själv ska komma åt att rensa och sköta planteringen utan att kliva på odlingsjorden.

Det finns inget krav på att partierna ska ha någon kant, men ofta är det praktiskt att ha det. Det vanligaste är att använda torvblock och/eller sten och trädstammar. Allt efter eget tycke och smak. Att enbart använda torvblock är enkelt, men kan ge lite enformigt resultat. Blanda gärna med sten, vilket förstås kräver mer av dig som konstruktör, men kan ge fantastiskt fint resultat. Jag rekommenderar flitiga trädgårdsbesök för att få idéer och komma underfund om hur man själv vill ha det.

Själv har jag en lätt sandjord som skulle vara perfekt för att bara blanda i lite torv och sedan plantera. Tyvärr har jag ett mycket litet jorddjup och stora träd, vilket betyder en nästan kompakt rotmatta bara några centimeter under markytan. Jag har därför så gott som uteslutande satsat på upphöjda bäddar. Beroende på mängderna rotogräs, vitsippor, liljekonvalj, kvickrot m.m. har jag olika lösningar. Det mest radikala är förstås våtbäddar, vilket jag beskrivit i TA 3:2011. På andra ställen har jag markduk under partiet och där jag inte haft problem med rotogräs eller planterat större buskar eller träd har jag anlagt partiet direkt ovanpå befintlig jord. Där jag har lösningar utan någon sorts duk under hoppas jag att mina växter ska hinna etablera sig innan trädrötterna invaderar området. Hittills har det fungerat bra, men framtiden får visa hur det går i det långa loppet.

Bild [2] visar några partier under uppbyggnad i min trädgård. På bild [3] ser vi Gerben Tjeerdsma såga till torvblock i Göteborgs botaniska trädgård. Det är viktigt att blocken fogas ihop tätt eftersom de torkar ut onödigt fort om det kan blåsa genom glipor mellan blocken. På den här bilden syns det också att han placerar blocken på en bädd av sand och att de får luta en aning in mot partiet. Det bästa sättet att få en tät och bra torvmur är att bygga den med torra block som sedan får ligga över vintersäsongen. De brukar då framåt våren ha svällt en aning medan de sugit åt sig vatten och tätat eventuella springor. Vill man ha högre murar går det bra att trava blocken på varandra. Upp till tre varv (ca 75 cm) brukar inte vara något problem, se bild [4] där det också syns att kanterna på blocken rundats av för att få ett trevligare utseende. Det går att göra murar som är upp till 6 varv höga, men då lever man lite farligt och bör öka på lutningen och fästa ihop blocken genom att sticka bambukäppar lite kors och tvärs genom blocken. Det kan man förresten behöva även vid lägre murar. Använd en gammal såg eller mineralullskniv för att forma blocken.

Alternativet är att använda genomfuktade block – vilket förstås är ett måste om man vill plantera i dem redan under byggnadsfasen. Det behövs inte så mycket skötsel, men låt inte torvblocken torka ut helt inan du börjar vattna.

Växter för surjordspartiet

Ericaceae

Ljungväxterna är nog de första man tänker på när det gäller växter för surjordspartiet och familjen är så stor att man gott kan anlägga ett omväxlande parti utan att blanda in någon annan familj. Av ca 125 släkten, med bortåt 4 000 arter, har jag plockat ut drygt 20 släkten som jag haft närmare kontakt med.
Av dessa tänkte jag direkt rensa bort några. Först Rhododendron [7], som i och för sig är självklara i torvpartiet men släktet är så stort att det bör få en egen artikel. Hoppas bara att någon kunnig odlare är villig att skriva den. Sedan ljungsläktena Calluna, Erica och Daboecia som också bör få egna artiklar.

Direkt i torvblocken har jag inte planterat så många växter, men vid sidan av fjällgröneväxterna Diapensiaceae (som kommer att beskrivas i en kommande artikel) är det de lågväxande arter/former inom Ericaceae som fungerar där. En av mina favoriter är kantljung Cassiope, där hybriderna ’Edinburgh’ och ’Muirhead’ [1] är praktfulla och vilka, liksom lummerljungen C. lycopodioides ’Beatrice Lilley’, är tämligen lätta att få tag på. Har provat de flesta arter och även lyckats med den inhemska mossljungen C. hypnoides, som lär vara mycket svårodlad men som fungerade hyfsat i ett torvblock.

Tidig vårsol är alltid ett problem för städsegröna växter, och då speciellt om de är planterade i torvblock som tinar väldigt långsamt. Det är därför viktigt att placera dem så ljust som möjligt utan att vårsolen kommer åt dem. Jag hade väldigt svåra vårskador på just Cassiope innan jag hittade rätt lägen i min förra trädgård. Även i min nya trädgård har jag fått lära mig den hårda vägen var och när vårsolen ställer till problem i mina odlingar.
Lappljung Phyllodoce är också trevliga och favoriten är den gula lappljungen P. aleutica [9] framför vår inhemska P. caerulea (lappljung). Hybriderna P. × intermedia är också trevliga. Har nog inte själv odlat någon av dem direkt i torvblocken utan placerat dem precis innanför, så de själva fått välja var de vill växa. På önskelistan står fortfarande den japanska lappljungen P. nipponica, en snygg vitblommande art.

Rosling Andromeda polifolia är tämligen allmän i våra mossmarker. Det finns några selektioner som verkligen pryder torvpartiet och gärna direkt i blocken. De lågväxande ’Compacta’ och ’Compacta Alba’ samt den extra blådaggiga ’Blue Ice’ kan jag rekommendera. Det finns fler kultivarer och alla är odlingsvärda. Ja, det finns förresten en art till, daggrosling A. glaucophylla, som är väl så bra.

Vaktelbär Gaultheria är jag lite ambivalent till. Den som allmänt rekommenderas är tuvvaktelbär G. procumbens [12], som är härdig men lite väl lättodlad för min smak. Den tog över en hel bädd i min förra trädgård och rötterna gick rakt igenom torvblocken. Rätt placerad är den dock trevlig och med fina vita blommor och röda bär på hösten. Japanskt vaktelbär G. miqueliana [11], som har vita bär, är jag betydligt mer förtjust i. Favoriten är nätvaktelbär G. adenothrix, där det är effekten av de vinröda foderbladen mot den snövita klockan som är dragplåstret. Fick tag på en planta förra hösten men den gick hädan under senaste vintern eller våren. Planterade den på ett ställe som var ”garanterat” skyddat mot vårsol – men den hittade genom två avenbokshäckar för att sedan grilla mina småplantor som satt i en frusen våtbädd. Häckarna ska nog snart tätna till och skydda för vårsolen. Jag har tidigare nämnt den krypande G. hispidula i en artikel i TA 3:2010 (Tre krypande amerikaner). Det finns några arter till som jag dock inte vet något om.

Blåbärssläktet Vaccinium får vi inte glömma, lätt gjort eftersom skogen är full av dem, men det finns gott om trevliga kultivarer i handeln. Amerikanskt blåbär V. corymbosum och hybridblåbär V. Angustifolium-gruppen finns på marknaden och kan lika gärna placeras i sur­jordsbädden som i grönsakslandet. V. caespitosum är en 25–50 cm hög blåbärssläkting från Nordamerika som jag har sett att de odlar i Göteborgs botaniska trädgård.

Även lingon Vaccinium vitis-idaea finns i flera kultivarer och är en underskattad prydnadsväxt för trädgården [10]. En kompakt form av det amerikanska tranbäret V. macrocarpon ’Hamilton’ nämns i artikeln om krypande amerikaner (TA 3:2010). Till sist V. praestans [13] som jag sett i en zon 4-trädgård är en ca 10 cm hög marktäckare från Japan och Kamchatka, passar utmärkt direkt i torvblock.
Finnmyrten Chamaedaphne calyculata är en drygt halvmeterhög städsegrön buske och inte särskilt upphetsande.

För att hålla oss kvar i Norden kan jag nämna kråkbär Empetrum nigrum, ett lågt städsegrönt ris med svarta bär som med sina två underarter ssp. nigrum och ssp. hermaphroditum finns i hela Norden. Kan ha en fantastisk höstfärg. De båda gulbladiga sorterna ’Lucia’ (upprättväxande) och ’Zitronella’ (krypande med tjockare blad) är effektfulla.

Järpbärssläktet Epigaea presenterades i TA 2:2009. Tre arter och en hybrid. Den japanska E. asiatica är kanske lättast, den amerikanska E. repens startar lite för tidigt och har problem med vårfroster. Den pontiska E. gaultherioides vet jag inget om, men har underbara blommor. De är väl värda att odla och avgjort knepiga. En skuggig skyddad plats som aldrig torkar ut rekommenderas.

Sandmyrten Leiophyllum buxifolium [18] är en riktigt snygg städsegrön dvärgbuske, blir ca 20 cm hög och är helt enkelt ett måste.

Pyrolaväxterna är knepiga rackare, varav flera lever i symbios med andra växter och därför är svårodlade. Den enda som vuxit i min trädgård är björkpyrolan och den heter inte ens pyrola längre utan Orthilia secunda – och jag kan inte ta åt mig äran av att den växte där. Jag har sett arter till salu som ska fungera i vanlig trädgårdsmiljö. En av dem är P. calliantha från Kina.

Av vinterroslingssläktet Leucothoe är det nog bara L. fontanesiana som jag sett och odlat och då oftast den variegerade formen ’Rainbow’. Föredrar klart de ovariegerade och ser att det finns nya selektioner med rödanlupna blad som ser riktigt bra ut. Hade problem med rost på den i min förra trädgård, vilket är ett känt problem, men det nya exemplaret har klarat sig bra. Frös ner ibland i zon 3. En städsegrön buske från sydöstra USA som kan bli meterhög, har vita urnformade blommor i täta klasar.

Kalmia består av ca åtta städsegröna arter från östra Nordamerika men det är nog bara två vi odlar. Smalbladig kalmia K. angustifolia är den härdigare av dem och fungerar bra i åtminstone zon 3. Meterhög med små purpurröda blommor. Får gärna ett lite slarvigt växtsätt och behöver klippas ner med jämna mellanrum. Kultivarerna av den bredbladiga kalmian K. latifolia kan vara riktigt spektakulära [5] men det är bara några få kultivarer som fungerar bra i zon 3. Upp till flera meter höga i lämpligt läge.

Här kommer nu några trevliga lågväxande buskar som jag hade knepigt att klara av i min förra zon 3-trädgård. Hade jag ansträngt mig lite mer hade det nog ändå fungerat. Här i Halland går det betydligt bättre, även om vårsolen också här ställer till problem.

Oregonkalmia Kalmiopsis leachiana [15], en upp till 15–30 cm hög städsegrön buske med mörkrosa blommor från Oregon i USA. Är väldigt nära släkt med Rhodothamnus.

Rhodothamnus innehåller två arter. R. chamae­cistus från Ö Alperna är 20–30 cm hög och R. sessilifolius från NÖ Turkiet är bara 10 cm hög. Städsegröna med rosa blommor.

Pinocchioljungssläktet ×Phylliopsis innehåller några intressanta släkteshybrider som är små städsegröna buskar. ×P. hillieri ’Pinocchio’ (Kalmiopsis leachiana ×Phyllodoce breweriana), en spontanhybrid från England har gett namn till den här hybridgruppen, det finns också en sort som heter ’Askival’ [14]. ×P. ’Coppelia’, ’Mermaid’ och ’Sugar Plum’ är korsningen Phyllodoce empetriformis × Kalmiopsis leachiana.

×Phyllothamnus (Rhodothamnus chamaecistus × Phyllodoce empetriformis) 25 cm, med små rosa blommor.

Av de här småbuskarna är det ×Phylliopsis som går någorlunda enkelt att få tag på. Specialistplantskolor och kanske i första hand våra växtmarknader är det som gäller.

Klockrosling Menziesia består av sju arter från Nordamerika och Ö Asien. Jag såg den mörkblommande purpurklockroslingen M. multiflora var. purpurea (syn. M. ciliicalyx var. purpurea) på Göteborgs botaniska och ville bara ha den. Misslyckades ett par gånger i Södertälje, men har nu en liten planta på gång i nya trädgården. Lövfällande buskar på från ca 30 cm till flera meters höjd. Blomfärgen kan vara väldigt blaskig på en del arter/former, så det gäller att välja något man tycker om [16].

Buskroslingarna Pieris är städsegröna buskar där blomknopparna bildas redan på hösten och därför har problem med kalla vintrar. Den amerikanska P. floribunda har i alla fall bra härdighet och fick aldrig någon skada i Södertälje och bör fungera åtminstone i zon 4. Inte så spektakulär som den japanska, men god nog och kan bli drygt två meter hög med små vita blommor i april–maj. Övriga arter/former är betydligt mer känsliga, men det finns fantastiskt fina former för zon 1 och 2-trädgårdarna [6].

Klockbuske Enkianthus campanulatus [8], 10 arter från Japan. En mycket trevlig, upp till tre meter hög, lövfällande buske med vackra små klockformade blommor i vitt till mörkrosa. Flera former att välja mellan och de verkar härdiga i åtminstone zon 3. Årsskotten frös ner en bra bit i Södertälje, men den blev större för varje år och blommade bra.

Till sist en buske som jag själv upptäckte först för ett drygt år sedan under en sticklingskurs på en närbelägen plantskola. Det var det fantastiska blåskimrande bladverket hos daggbuske Zenobia pulverulenta [17] som jag först såg och blommorna var ju inte så dumma de heller. En drygt meterhög buske från SÖ USA och därför inte så härdig, troligen endast zon 1.