Surjordspartiet och dess växter, del 2

Författare: 
Owe Jaktlund

Del 2.
Text och bild Owe Jaktlund.

[Tidigare publicerad i TrädgårdsAmatören nr 2 2012, sid 60-65. Delvis med andra bilder.]

Vem som var först med att använda torvblock i svenska trädgårdar vet jag inte, men Svante Andreasson i Kinna var nog den som först använde dem i stor skala och en stor del av hans trädgård var uppbyggd med torvmurar. Under tidigt 70-tal gjorde Göteborgs botaniska trädgård ett studiebesök hos honom och började sedan bygga upp torvpartier i sin trädgård.

De allra första torvpartierna anlades i Skottland i början av 1900-talet och kanske de praktfullaste anläggningarna i Edinburghs botaniska trädgård där de insåg att det var perfekt för de många nyintroducerade växterna från Kina.
Som lite kuriosa kan väl nämnas att de i Storbritannien använder små torvblock, ser ut ungefär som en tegelsten, och att de först på senare tid har upptäckt de stora svenska torvblocken. I Edinburgh har de har precis anlagt ett nytt torvparti och den här gången med importerade block från Sverige. Som present från Botan i Göteborg fick de flera såtråg innehållande flera tusen surjordväxter (Shortia m.fl.).

Som jag nämnde tidigare trivs väldigt många växter i torvbaserade jordar med lågt pH – men det betyder inte att de är surjordsväxter. En av de vanligaste missuppfattningarna är att Trillium hör hit. De är med ett eller två undantag lundväxter, som ofta i naturen växer i basiska jordar. Att många lundväxter ändå trivs här betyder inte att alla gör det. Flera som är vana vid en rejäl sommartorka har svårt att klara den ständiga fukten i det torviga surjordspartiet. Det gäller som vanligt att vara uppmärksam och om en växt ser ut att må dåligt ska den omgående flyttas – en vecka senare kan det vara för sent! I den här artikelserien tänkte jag begränsa mig till de mer utpräglade surjordsväxterna.

Ren torv är som nämnts inte särskilt näringsrik och det kväve som finns går mestadels åt till att bryta ner själva torven. Här fungerar i stort sett bara de växter som anpassat sig till det och t.ex. lever i symbios med svampar som hjälper till med näringsupptaget.

Det finns i alla fall en familj som stormtrivs i den miljön och det är Diapensiaceae, fjällgröneväxterna. Av själva släktet Diapensia har vi en vildväxande i våra fjäll, nämligen fjällgröna D. lapponica. Tyvärr är den liksom de övriga i släktet svårodlade. De är anpassade för vindpinade lägen på hög höjd och dukar oftast under av svampsjukdomar långt innan de blommar i våra låglandsträdgårdar.

Till och från har Pyrola hört till Diapensiaceae (oftast Pyrolaceae), men den är nu överflyttad till Ericaceae och presenterades i förra artikeln. Det blev där lite kortfattat och jag har nu fått in lite fler odlingserfarenheter om dem. Några som har visat sig möjliga att etablera i trädgården är klotpyrola P. minor och vitpyrola P. rotundifolia samt Pyrola asarifolia. Ett stort problem med dem, liksom hela familjen Diapensiaceae, är att de kan ha långa utlöpare och att man inte får med tillräckligt med rötter när man delar och flyttar dem. De får därför behandlas som sticklingar och kan ta lång tid att etablera.

Ett släkte som lyckligtvis är lättodlat är fransklockorna Shortia. Av de fem städsegröna arterna från Ö USA och NÖ Asien odlar vi främst fransklocka S. uniflora [4, 5], amerikansk fransklocka S. galacifolia och rosa fransklocka Schizocodon soldanelloides (syn. Shortia s.). Det finns flera olika varieteter av dem och några hybrider av de två första, som jag dock aldrig sett själv. Inga egentliga svårigheter med att odla dem om de sitter i torvblock som inte får torka ut. Väldigt snygga bladfärger [6] om de får växa i ett öppet läge. Förökas med frö, sticklingar eller delning. Inga som helst svårigheter att gro om man sår dem ljust och svalt i ren torv eller torv/sand-blandning och de får stå svalt och ljust. Om inte torvblocken är alltför mossbevuxna går det även bra att direktså i blocken. Tråkigt nog växer de väldigt långsamt och genom att de är så små och med korta rötter torkar de väldigt lätt ut. Därför är priset rätt högt, och de som har tålamod och anlag för att sköta frösådderna till saluplantor är väl värda det.

Det dyker ständigt upp nya växter för trädgården och det är bara ett par år sedan jag först lade märke till två praktfulla nykomlingar för surjordspartiet. Båda två har introducerats för ca 10–15 år sedan i den senaste vågen av nya växter från Kina. De har ännu inte fått några svenska namn och är fortfarande relativt ovanliga i odling, håll utkik på våra växtmarknader och hos specialistplantskolorna.

Den första hittar vi här bland fjällgröneväxterna och det är Berneuxia thibetica [2]. Den växer i fuktiga bergsskogar på 1 700–3 500 m höjd i SV Kina. Upp till 25 cm hög och sanslöst praktfull i blomning i maj. Det enda ställe jag sett den i odling är på Botan i Göteborg, där den är i det närmaste massplanterad i torvmurarna, och hos Peter Korn. Har dessutom fått odlingsrapport från Jämtland, så härdigheten är god. Frö gror bra, men det mognar tidigt och det är väldigt lätt att det redan är borta när man kommer sig för att leta efter det. Kan sås direkt eftersom fröplantorna hinner etablera sig samma år. Jag har i alla fall sett den några gånger på våra växtmarknader, så den kommer nog att spridas rätt snabbt.

Den andra nykomlingen Ypsilandra thibetica [3] kommer, som namnet antyder, från samma del av världen, men har en lite större utbredning. Fuktiga bergsskogar på 1 300–2 900 m höjd från Nepal till Taiwan. Från en låg bladrosett kommer det en 10–30 cm hög blomstjälk med vita blommor som har purpurfärgade ståndarknappar. Namnet Ypsilandra kommer från grekiska ypsilo (Y-formad ) och andra (ståndare), vilket stämmer på andra arter inom släktet men inte just den här. Den tillhör familjen nysrotväxter Melanthiaceae, som innehåller många intressanta växter för surjordspartiet. En synonym är Helonias thibetica och den är ganska lik det röda sumpaxet Helonias bullata [9], från Nordamerika. För de, liksom Heloniopsis, har en gång placerats i samma släkte. Se PS på sidan 65 om att de återigen är sammanförda till ett gemensamt släkte.

Jag såg småplantor första gången hos Larz Danielsson i Hammarstrand, så även för den här borde härdigheten vara god. Den sätter blom­anlagen redan på hösten och blommar därför tidigt, ibland för tidigt i södra Sverige och kan få problem med sena nattfroster. Doften är enligt Larz bedårande och antyder att den utnyttjar nattpollinerare. De städsegröna bladen är, liksom hos Helonias, vackert rödanlupna under vintern. Sprider sig med rhizomer och även genom att bladspetsarna slår rötter när de får en chans. Alla tre släkten ska tydligen gå att föröka med bladsticklingar. Frö hanteras ungefär som för rododendron, dvs. varmt, ljust och hög luftfuktighet.

Nu har vi för tillfället flyttat oss bort från torvblocken, för de här växterna vill ha en aning mer näring. Helos betyder kärr och antyder att de, även om de inte behöver stå vått, inte gillar att få det för torrt. Har sett att de ibland odlas tillsammans med flugtrumpeter Sarracenia. Just Heloniopsis (= liknar Helonias), bågliljesläktet, innehåller flera spännande och vackra växter från Kina, Korea och Japan för surjordspartiet.

Jag har själv odlat några former av H. orientalis och möjligen H. kawanoi. De mådde dåligt i krukor efter flytten och jag håller nu på att få dem att växa till sig igen. Jag har varit lite förvirrad över namnsättningen i olika trädgårdar, men om jag tolkar det rätt så ändrar blommorna färg under utvecklingen. När jag tittar på mina digitalbilder ser jag att H. orientalis var. flavida [8, 9] har vita blommor på knappt decimeterhöga stjälkar när de slår ut, under sista halvan av april, och efter någon vecka övergår i gult för att sedan nästan vara klart gröna medan stjälkarna sträcker på sig till bortåt 25 cm.

H. orientalis var. orientalis har mörkrosa blommor och både H. orientalis var. breviscapa [6] och H. kawanoi har vita blommor med en violett anstrykning.

Familjen innehåller också andra intressanta släkten för eller i närheten av surjordspartiet, nämligen Paris, Stenanthium, Trillium, Veratrum, och Zigadenus. De flesta av dessa trivs nog bäst i det jag kallar lundmiljö. Av t.ex. Trillium är det endast T. undulatum som är en utpräglad surjordsväxt, fantastiskt vacker och en rejäl utmaning för odlaren. Många av arterna uppskattar dock en humusrik och inte alltför torr miljö.

Om vi håller oss kvar i den fuktiga miljön och tar oss tillbaka till växter som fungerar i torvblocken räcker det med att titta på våra inhemska torvmossar. Sileshår Drosera och tätört Pinguicula fungerar utmärkt. Sileshår fick jag spontant i torvblocken runt dammen i förra trädgården och storblommig tätört P. grandiflora från Pyrenéerna planterade jag in själv. Den senare arten är kanske den mest odlingsvärda inom släktet. 10–15 cm hög med mörkvioletta blommor och frösådde sig villigt i de fuktiga torvmurarna.

Myrlilja Narthecium ossifragum, har jag aldrig sett vare sig i naturen eller i någon trädgård, men den hör också till inhemska växter som är värda att prova.

Gullpudra Chrysosplenium, hör väl inte direkt till mossbiotopen, men väl de flesta andra fuktiga, mullrika och skuggiga platserna. I trädgården är det främst den gyllenhåriga davidsgullpudran C. davidianum [10] och den betydligt större C. macrophyllum [11] som är intressant. Bägge växer till sig fort och den senare kan bli lite väl stor – men vilka underbara blommor!

En av mina absoluta favoriter tillhör vallmosläktet, men det är svårgissat när man ser den för första gången. Bräkenvallmo Pteridophyllum racemosum [11] är kanske mest en lundväxt från norra Japans barrskogsområden, men jag har sett den må riktigt bra i torvpartier så jag tar med den här. Är den inte i blom ser den ut som en ormbunke, pteridis betyder just ormbunke och phyllum betyder blad. Det är först i början av maj då blomstjälkarna sträcker på sig som man inser att det är något annat – och fortfarande krävs det nog lite fantasi för att inse att det är en vallmosläkting.

Jag suktade länge efter den sedan jag sett ett rejält bestånd under vårt 50-årsjubileum på Hågelby. Dyra plantor inhandlades från England och kroknade efter ett tag i alpinhuset. Det var först efter att jag fått en rejäl planta av Saima Olofsson och satt den på friland som det fungerade. Eftersom den är vintergrön i ordets rätta betydelse, bladen vissnar först på våren när de nya kommer, planterade jag den på norrsidan av ett buskage. Där kom inte vårsolen åt den och den trivdes alldeles utmärkt i ett lätt fuktigt läge. Det har varit lite knepigare efter flytten då jag har ett torrare läge och något odjur betade av den jäms med marken de två första vintrarna. Nu har den bättre skydd, men ska framåt hösten flyttas till en våtbädd. Då ska jag också plocka av några delningar eftersom det lär vara den bästa tiden att göra det på.

När vi ändå är inne på vallmofamiljen Papaveraceae är det lika bra att nämna bergvallmo Meconopsis. De blåfärgade vallmosläktingarna från Himalaya och Kina har alltid fascinerat oss och det är få trädgårdar som inte har någon av dem i sina planteringar. Släktet innehåller 45–50 arter men det är långtifrån alla som är vanliga i odling och namnförbistringen är stor eftersom de har lätt att hybridisera. Sedan 1998 har en grupp arbetat med att reda upp namnproblemen och på deras hemsida http://www.meconopsis.org kan den som är intresserad få många råd om både namnsättning och odling.

I surjordpartiet passar alla arter utom engelsk vallmo M. cambrica, som inte är en surjordsväxt och som enligt de senaste DNA-studierna (2011) inte borde höra till släktet. Problemet är bara att den är typart för Meconopsis och de inte löst problemet med vad släktet ska heta i fortsättningen. Vilket i mina ögon inte är ett problem – Meconopsis duger bra för mig!

De kommer från ett svalt klimat och ogillar våra somrar. Om de själva fick välja skulle de genast emigrera till Tromsö eller någon liknande plats. Eftersom vi ändå vill behålla dem i våra trädgårdar så är det ett halvskuggigt läge och en bra fuktighetshållande och ganska näringsrik jord som gäller.

Tråkigt nog är de flesta monokarpa, dvs. de dör efter att ha blommat och (förhoppningsvis) satt frö. Det är därför förstås populärare att odla de perenna arterna än de monokarpa, som måste frösås med jämna mellanrum.
Frösådd är dessutom inte helt okomplicerat, även om jag tyckte det fungerade bra med den gamla hederliga utemetoden, dvs. så färskt frö på hösten eller (helst kylskåps-) lagrat frö framåt våren. Krukorna placerades ute och fröerna grodde under våren. Många föredrar att så inomhus, men om man inte behärskar problemen gror det som krasse för att sedan vissna några dagar senare. Kruxet är att efter att fröet grott måste plantorna stå svalt, aldrig över 15 °C och gärna lägre, om de ska klara sig. Bl.a. på grund av sitt grunda rotsystem är de sedan knepiga att odla i kruka och bör placeras ut så tidigt som möjligt. Enligt litteraturen behöver M. quintuplinervia och punicea kyla innan de gror.

När jag började odla i mitten av 80-talet var det blå bergvallmo M. betonicifolia som alla pratade om. Något år senare upptäckte jag violett bergvallmo M. grandis, vilken jag tyckte var mer lättodlad och hade en mustigare blå färg. På senare tid har jag fått lära mig att vi inte odlar M. grandis, utan att den har hybridiserats med M. betonicifolia vilket resulterat i både sterila och fruktbara hybrider. De vi odlar är så gott som alltid Meconopsis (Fertile Blue Group) ’Lingholm’ [16]. Det finns ytterligare en perenn art med stora blå blommor, M. simplicifolia, men den är inte så vanlig i odling.

För att göra det ännu mer förvirrande har de nyligen kommit underfund med att det vi odlar som M. betonicifolia nu borde heta M. bailey (se ruta t.h.). Det rekommenderas att man delar dem med några års mellanrum eftersom äldre, tätväxta plantor tenderar att ruttna. Rotsystemen är ganska grunda och jag har aldrig haft några problem att flytta och dela dem.

En annan blå, men med små, gracila hängande blommor är tidig bergvallmo M. quintuplinervia [14], sprider sig med utlöpare och är ganska lättodlad i en porös jord.

När det gäller de monokarpa arterna var min första favorit den höga kaskadbergvallmon M. napaulensis. Den är väldigt variabel i både blad- och blomform/färg och liksom för M. grandis är det ett hybridkomplex vi odlar. Den har korsat sig med kungsbergvallmo M. regia och M. paniculata. Jag gillar speciellt formerna med röda och gula blommor, men det finns mycket att välja på. De är någorlunda färgkonstanta om de inte odlas i närheten av andra färgformer. De vill ha rejält med näring och bygger upp bladrosetten, som kan bli meterstor, under flera år (normalt fyra) innan den skickar upp en blomspira på en halv till två meter som kan vara helt täckt av blommor. Bladrosetten är en riktig prydnad, speciellt framåt hösten när håren på bladen blir guldgula. Tråkigt nog innebär också de håriga bladen att den är känslig för vinterväta. Förlorade mitt senaste exemplar förrförra vintern. En vintertäckning kan behövas.

Uppenbarligen är det en växt för skuggiga lägen upptäckte jag då jag en gång ville ha närbilder på blommorna. De slår ut vartefter och på morgonen var ingen nyutslagen och när jag kom hem på kvällen hade solen ”bränt” de som slagit ut under dagen.

Sedan dess har jag blivit väldigt förtjust i de gula M. integrifolia och även försökt mig på den röda M. punicea [15]. Den senare med mindre lyckat resultat då det nästan krävs två plantor för att få grobart frö – och mina två valde att blomma olika år. De taggiga som gått under namnet taggig bergvallmo M. horridula, har visat sig vara olika arter och passar egentligen mer i stenpartiet än i surjordsbädden.

Litteratur
Tyvärr finns det inte mycket att välja på. Min bibel har alltid varit ”The Peat Garden and its Plants” av Alfred Evans (1974), vilken bara hittas på antikvariat numera.
Kapitlet i Perennboken (1989), skrivet av Henrik Zetterlund är utmärkt, men den boken är också utgången på förlaget.
Skov- og surbundsbedet av Jørn Dannesboe (1999) är också en pärla och finns lyckligtvis fortfarande i handeln.